Resandets konst

I morse gick jag upp riktigt tidigt för att ta bussen från Budva i Montenegro till flygplatsen utanför Dubrovnik i Kroatien. Det var dags för att åka hem till Amsterdam. Bussbiljett hade jag köpt dagen före, och nogsamt frågat om bussen verkligen stannade vid flygplatsen. ”Jodå, det är bara fem minuters promenad från bussens hållplats till flygplatsen” fick jag höra i biljettluckan. I morse frågade jag en gång till, och dubbelkollade för säkerhets skull med busschauffören och hans medhjälpare.

När jag sedan efter ett par timmars resa frågade busschauffören när vi anlände till flygplatsen gjorde han stora ögon och sa att där, där kan de inte stanna, de kör direkt till Dubrovnik så fort de kört in i Kroatien. ”Men ni sa ju att ni stannade där, och det sa de i biljettluckan också!” utbrast jag uppbragt. Nä, det hade inte sagt, och där kunde de inte stanna, då skulle de få 800€ i böter. Sa chauffören och tände ännu en cigarett, direkt under rökning förbjuden-skylten. Det är han som är på bilden nedan, mitt under vår diskussion.

Jag fick ömsom böna, ömsom hota i tjugo minuter, med god hjälp av ett svenskt par som också talade serbiska, innan de till sist stannade en bit bortom flygplatsen. Hade de inte gjort det hade jag missat flyget. Att det ska vara så svårt att bara säga hur det är, att bara göra sitt jobb?

Men jag kom med flyget, bytte i Zagreb, och är nu hemma igen i Amsterdam.

Vad tycker jag då om Montenegro?
Intressant, vackert, skitigt, många ryssar och fruktansvärt farlig trafik – det är de nyckelord som dyker upp.
Flygning är kul och om än inte av cross country-slaget, och priserna på mat och dryck är relativt låga.

Det här är för övrigt sista inlägget i denna blogg, i alla fall för ett tag. Kontraktet med MSN har löpt ut och nya förhandlingar pågår, men än utan resultat. Jag hoppas jag kan återkomma här, annars hittar ni mig på min egen blogg här.

Hej då!

Igår gjorde vi en rejäl utflykt till Krnovo, ett naturområde norr om Nisnic (staden där Montenegros populäraste öl bryggs). Tanken var såklart att skärmflyga lite där, men det visade sig att det blåste för mycket för det. Istället övade vi lite med vingarna på marken, med en och annan liten backglidning inklämd. Bara att vara här och kunna njuta av den storslagna naturen var härligt. Vi såg flera vråkar och en stor örn som seglade förbi.

På eftermiddagen mötte vi tre kvinnor som var ute och plockade örter. De bjöd in oss till deras lilla stuga i närheten. Det visade sig vara mormor Stanija, mamma Malina och dottern Vesna. I stugan väntade också den yngsta dottern Daniela. Tillsammans dukade de upp en fin måltid med hemgjord kaymak (en sorts korsning mellan smör och ost), stekt paprika och potatis, färsk vårlök från landet utanför och så lite lammkött. Gott!

Det var intressant att tala med dem och deras liv. Mamman jobbar på sjukhuset i Nisnic och tjänade 200€ i månaden. Vesna pluggar till tandläkare i huvudstaden Podgorica medan yngsta dottern har som mål att bli apotekare. Mormor Stanija bor i stugan över sommaren för att se efter på de fyra korna.

Efter den trevliga lunchen körde vi söderut igen, och tog nu en omväg västerut. På en smal liten kringlig bergsväg följde vi den bosniska gränsen ända ner till kusten och stannade så småningom i den vackra staden Kotor för en kort promenad och en glass. Kotor har precis som Budva en muromgärdad gammal stadsdel, men här har inte gamla stan helt förvandlats till ett turistreservat, kanske för att det knappt finns några hotell i Kotor. Fint var det i alla fall.

Budva är en semesterort som växer så det knakar. Överallt byggs det, mestadels av ryssar.
I min jakt på en mer genuin känsla besökte jag den muromgärdade gamla stadskärnan i torsdags. Den ligger på en lättförsvarad udde, omgiven av vatten, och kallas för Stari Grad.

Längs utsidan av stadsmuren ligger relativt eleganta restauranger på rad. På utsidan mot havet finns en liten trång strand med flera bullriga barer. På andra sidan staden guppar ginpalatsen på rad, de rikas stora motorbåtar.

Inne i gamla stan är gränderna trånga och gulliga. Men allt är nyrenoverat och det syns inga spår av att det här är en levande stad (trots att det bor folk här), allt är tillrättalagt för turister. Det är synd tycker jag, men lokalbefolkningen gör såklart vad de kan för att dra in pengar på turismen i ett land där de flesta tjänar 200-500€ i månaden.

Vid ett litet torg längs en av gränderna hittade jag mysiga jazzpuben Casper (Casa Dusana 10). Man sitter i behaglig skugga under ett stort träd och smuttar på något svalt, samtidigt som strömmen av människor som passerar i gränden utanför bjuder på ett omväxlande skådespel.

På kvällen äter vi en stilfull middag på Restaurant Vila Balkan, precis utanför stadsmuren på den sidan där båtarna ligger. Servicen är bra, miljön elegant och maten god. Efteråt frossar vi på tårtor på konditori Mozart, som har en stor uteservering runt hörnet, också i skuggan av stadsmuren.

Under promenaden hem passerar vi flera väldigt unga barn som tigger. Tragiskt på många sätt, inte minst att förlädrarna utsätter sina barn för det. Den lilla tiggaren på bilden nedan har somnat. Kanske är det bättre så.

Här i Montenegro flyger vi mestadels från startplatsen Brajici och landar på stranden i Becici, 750 meter nedanför och ett par kilometer bort. Becici ligger i bukten direkt väster om Budva och har en stor och populär småstens-strand. Om man går västerut (vänster om du ser ut mot havet) längs strandpromenaden byter området namn till Rafailovici. Här finns en rad restauranger längs vattnet.

I onsdags åt jag en utsökt middag på en av dem, Dolce Vita (Becicka plaza 53). Läckert grillad bläckfisk med tomat och lite sallad. Nästan sidan om ligger en annan restaurang som mina lokala kontakter rekommenderar men som jag inte hunnit testa än. Den heter Tri Ribara, vilket betyder tre fiskare. Mycket riktigt ägs den av tre fiskarbröder som har sin båt förtöjs strax utanför och som ser till att det alltid finns pinfärsk fisk på menyn.

PS.
Jag ber om ursäkt för de sporadiska uppdateringarna, men jag har inte direkt tillgång till Internet här i Montenegro.

Igår åkte vi på utflykt till bergen vid Bielo Polje, nära gränsen till Serbien och knappt fyra timmars bilfärd från Budva. En lång sträcka följer vägen den dramatiska Moraca-ravinen. Lokale flygintresserade Danilo visar oss vägen på en liten grusväg som klättrar upp över trädgränsen, till en mjukt rundad gräsklädd topp kallad Turjak.

Här ser vi en liten gumma som sitter i öppningen till en lika liten hydda. Där bor hon hela sommaren för att vakta sina kor. Hon ler glatt så att guldtänderna gnistrar när vi kommer fram och hälsar. Kan tänka att det blir ensamt häruppe med bara korna som sällskap.

Vi är här för att skärmflyga, och starten ligger på knappt 2000 meter över havet
Efter drygt 40 minuters flygning beger jag mig mot landningsfältet som ligger runt sju kilometer från start. Vyerna är storslagna med rundade berg och däremellan dalgångar i alla riktningar. Här och där syns små byar med karakteristiska toppiga höstackar och en och annan häst.
Landningsfältet ligger i en liten dalgång med turbulent luft, men vi kommer ner i ett stycke i alla fall. Sedan blir vi inbjudna på kaffe, kaka och slivovica (hemgjort plommonbrännvin) hos vägvisaren Danilos mor. Inte dumt.

Det blir en dryg hemfärd i vansinnig trafik med suicida omkörningar och lastbilar som kör 15 kilometer i timmen på de branta bergsvägarna. Strax före Budva stannar vi på den prisbelönta restaurangen Konak och äter en traditionell lammgryta. Precis vad som behövs efter en lång dag!

De senaste tre dagarna här jag befunnit mig i Montenegro. Jag är här för att skriva ett reportage om skärmflygning och bor därför på Montenegro Adventure Centre. Deras anläggning ligger högt ovanför turistorten Budva med en vidunderlig utsikt över bukten och det blåa Medelhavet.

Just nu är det högsäsong i turistsvängen här så Budva är packat med folk. Ryssar, serber, och en och annan skandinav trängs på stränder och i stan.  Första kvällen gick vi ut och åt på strandpromenaden i närheten av gamla stan. Här ligger utomhusbarerna på rad, och de spelar alla högt nog för att räta ut örongångarna. Många av dem har också gogodansöser - unga lättklädda tjejer som dansar på små scener eller vid ingången. Inte speciellt pk om man säger så.

Efter en sen natt på diverse barer blev det ändå förvånansvärt mycket gjort idag. Först lite flanerande i gamla stan, sedan lunch på en bosnisk restaurang som märkligt nog heter Taj Mahal. God mat till rimligt pris.

Eftermiddagen tillbringades med mer promenerande tillsammans med tre andra från stället jag bor på. Ett glas vin, lite vatten, fotograferande och resesnack. Vid femsnåret klättrade vi så upp på gamla Dubrovniks stadsmur och gick hela varvet runt. Vyerna är vackra och fototillfällena många. Det här är en grej jag gärna rekommenderar om du yänker besöka staden. Men gör det på morgon eller eftermiddag/kväll, när luften är lite svalare och framförallt ljuset är bättre.

På kvällen åt jag middag på Restaurant Orhan, precis som planerat. Lugnt och vackert läge, trevlig personal och mycket god mat. Bästa restaurangen hittills i Dubrovnik.

Jag var som sagt ute med två australier och en britt från stället jag bor på, Dubrovnik Backpackers Club. Det var längesedan jag bodde på ett hostel, men det är ett kul ställe som drivs av en lokal familj. Enkla rum, för det mesta flerbäddsrum, men massor med vänlighet och hjälpsamhet, och skön stämning. Det ligger en bit från Gamla Stan, men buss sex stannar i närheten och går ända fram till stadsporten.

Sprang på en multi-superduper-penna på nätet. Ser ut till att kunna vara ett praktiskt litet verktyg som är lätt att ta med. Den heter 13-in-1 Multi Pen Tool och kan, förutom att skriva, skära, såga, göra hål, fila och en massa andra saker. Mer information här.

Skuggorna kryper sakta upp längs stenmurarna, men topparna badar fortfarande i kvällssolens gyllene ljus. Ovanför kurvar svalorna likt Spitfires över England i sin jakt på kvällsmat. Själv sitter jag nedanför och låter mig väl smaka av krispiga friterade bläckfiskar, ackompanjerade av ett glas svalt vitt vin från trakten.

Jag sitter på restaurangen Peskarija i Dubrovniks befästa hamn, och luften surrar av språk från hela världen – italienska, engelska i olika varianter, tyska, spanska och här och där lite svenska och norska. Det multikulturella surret blandas med svalornas kvitter och augustikvällens hetta. Normalt reser jag inte till Medelhavet i juli eller augusti – det är för varmt för mig och jag undviker helst högsäsongsträngseln. Men det är inte alltid man kan styra över sin tid, och nu är jag här, och trängs i de pittoreska gränderna med turister från hela världen.

Ovanför reser sig kullarna varifrån serberna sköt med artilleri på den gamla staden under Balkankriget. Däruppe finns det fortfarande minfält och spår efter skottlossning och splitter i vägskyltar och plåtskåp. Lyckligtvis tillhör kriget en svunnen tid, även om det känns som om Dubrovnik fortfarande är under belägring, så här mitt i högsäsongen.

Efter bläckfiskmåltiden flanerar jag planlöst genom staden i mörkret. På utsidan av stadsmuren, nere vid vattnet, hittar jag en mysig restaurang Orhan. Den ska jag prova i morgon tror jag. Någon har tänt massor med ljus och placerat dem längs vattnet och ut på en brygga, vilket skapar en speciell stämning. Ovanför reser sig en fästning, dess stenmurar reflekteras i vattnet. Det är vackert.

Att läsa om den hemska flygolyckan i Madrid upplevs nog som obehagligt av de flesta, och kanske än mer för de som reser ofta och som har flugit från just den flygplatsen många gånger. En hel del tänker nog också på vad de själva kan göra för att bättra på sina odds. Det är inte så mycket förstås.

Men det finns några tips. Trots att de flesta överlevande från Madridkraschen satt i mitten är det säkraste området i ett större passagerarflygplan längst bak. Enligt Aftonbladet har den amerikanska tidningen Popular Mechanics tagit fram statistisk från alla flygplansolyckor i USA sedan 1971. Den visar att du har 69 procents chans att överleva längst bak, 56 procent i mitten och bara 49 procent längst fram.
Det är också alltid säkrare att sitta nära en nödutgång än längre ifrån. Att de överlevande från Madridkrashen satt i mitten och inte långt bak kan bero på att just den här flygplansmodellen har motorerna långt bak, och att sitta nära en motor är sämre enligt experterna.
Nu ska tilläggas att det finns experter som säger att man inte kan räkna så. Men att det generellt är säkrare att flyga i större plan än mindre, samt att direktflyg är säkrare än de med mellanlandningar, eftersom de flesta olyckor sker i samband med landning (60 procent) eller start (35 procent) och ytterst få under själva transportdelen av flighten.

Ska man då sitta vid fönstret, i mitten eller vid gången? En expert jag läste en intervju med sa att mittensätet är säkrare. Längst in tar det förstås längre tid att komma ut, medan de som sitter närmast gången löper större risk att bli träffade av väskor och annat som faller ut från hyllorna ovanför.

Kanske kan man sammanfatta det hela med att det enda säkra är att flyg är ett av de säkraste transportmedlen, mycket säkrare än till exempel att åka bil, och att olyckor är extremt ovanliga.